Nej, självklart minns jag inte när Estonia sjönk. Men det är en katastrof som för Sverige, och även Finland och Estland, har varit väldigt stor. Och precis som andra stora händelser vet de flesta var de var när de fick reda på det hemska som skett.
Tyvärr händer det så mycket hemskt i världen, och många katastrofer där många liv släcks sker mer eller mindre hela tiden. Men just idag är det ändå en årsdag av just den här händelsen, och jag tittar på de gamla klippen från räddningsaktionen som jag sett fler årsdagar, men blir lika tagen varje gång, och jag tänker vad skulle hänt om jag var där.
Det är en tanke som jag inte gärna vill tänka, men som är svår att komman undan. Som tur är är vi funtade så att vi inte kan tänka oss in i det helt, för då skulle åtminstone jag vara förkrossad. Jag lyssnade på en intervju med en överlevande som blev tvungen att lämna sin flickvän och sina föräldrar bakom sig och själv ta sig ut till livbåtarna, där han sen såg fartyget vända helt om. Och han berättade om hur han inte förrän han hade räddat sig själv kunde börja känna något igen, och börja tänka på att de andra troligen inte hade klarat sig.
Min första tanke var hur kunde han? - hur kunde han fortsätta springa när de andra inte kunde följa efter? Men jag ändrar mig snabbt när jag funderade över vilken mening det hade varit om han hade stannat och dött han också. Absolut ingen, förutom att han själv hade sluppit leva med minnena. Och hans mamma ropade till honom - spring du, så klarar åtminstone du dig. Och de orden kommer ju alltid finnas hos honom. Han berättar att han inte känner någon skuld, eftersom han egentligen aldrig hade något val. Och jag hoppas innerligt att han inte känner skuld, för då är även hans liv förstört.
En sån här sak är helt orimlig att tänka sig in i, och jag hoppas för allt i världen att jag och alla jag vet kommer slippa att vara med om något liknande.
Det är så lätt att döma, och de flesta av oss gör det utan att tänka på det. Vi har en tanke om hur vi anser att alla tänker och blir efter något hemskt, men vi måste tänka på att alla är olika även i sådana situationer.
Så lyssna, bli ledsen eller känn vad du vill, men döm inte.
Jag sänder en tanke till alla som förlorade någon när Estonia sjönk,
men också till alla de som överlevde och som alltid kommer att leva med minnena.
Ha det bäst och glöm inte,
Ta vara på tiden du har fått, du vet aldrig när den tar slut!
Ta vara på tiden du har fått, du vet aldrig när den tar slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar